Sommar

Tyvärr har det varit lite dåligt med uppdatering senaste veckan... Men jag har inte haft någon lust...

Vi blev utskrivna i fredags, tjohoo!! och igår var det återbesök på barnakuten för att kolla CRP:t och det var nere på 19. Nu ikväll har Klara tagit sin sista dos antibiotika, så nu skall hon vara frisk! Nästa sjukhusbesök blir nästa torsdag, då det är dax för en sondering på kirurgimottagningen i Lund. Koll av hjärtat blir det någon gång i sommar, men enligt Klaras hjärtdoktor i Kristianstad så ser det helt fantastiskt ut!! Han var helt lyrisk när han gjorde ultraljud i fredags. Han lovordade kirurgen som lyckats sååå bra och det känns ju skönt att höra :-)

Vardagen börjar äntligen infinna sig för familjen Lindström igen. Jag skulle ju ha jobbat mån-ons denna veckan + torsd nästa vecka, men jag har tagit semester. Man mår ju inte helt hundra efter allt vi varit med om, så jag orkade inte ens fyra futtiga dagar... Johan har ju varit föräldra ledig mån-onsd, men imorgon skall han tebax till jobbet. Vi har ägnat dagarna åt shopping till huset, i måndags åkte vi runt till diverse butiker, men kom hem tomhänta :-( Men igår när vi varit på Ikea hade FULLT lass med oss hem. Fick gå två rundor eftersom där fanns mer plats i Volvon och mer pengar på kontot efter första ;-)men sen var där så fullt att den kassen med livsmedel jag sprang in på Willys o handla knappt fick plats :-) Idag har vi skruvat Ikea möbler och varit ute i SOLEN :-)

Zack har börjat på simskola :-) klockan åtta varje morgon i 3 veckor skall han hoppa i bassängen i grannbyn för att lära sig simma. Har väl gått lite knaggligt så här i början, han är ju inte så modig, så han har suttit mycket på kanten och tittat på de andra eleverna. Men det lossnar nog imorgon!

Både mina och Johans chefer har varit helt fantastiska och haft full förståelse för vår situation, så det har aldrig varit något tjafs om att man inte är på jobbet, eller att man måste springa ifrån rätt som det är, och det är guld värt! 1000-TACK till Er!!!

Tjafs lär vi väl få så det räcker och blir över nu när vi skall försöka få ersättning från försäkringskassan..... Vill knappt tänka på hur det skall gå denna gången, med alla olika intyg vi har skickat in... Imorgon börjar jag min telefonterror mot dem och jag lär väl få hålla på i minst 30 dagar... Det är lite märkligt att när man har ett svårt sjukt barn att det skall vara strul varje månad med utbetalningarna När Zack har varit sjuk och man VABBAT har vi aldrig haft strul. Men det är väl så att det skall sparkas på de som redan ligger!

Här kommer lite bilder tagna med min mobilkamera.









Mina underbara barn!!!



Ha en underbar torsdag!
Therése

Säg den lycka som varar för evigt.

Man kan ju tycka att den i alla fall skall vara mer än ett par dagar!! Det är väl inte för mycket begärt, eller?!?!?

Vi blev ju utskrivna från Lund i tisdags förra veckan, på onsdag kvällen/natten fick Klara feber, vilket var anmärkningsvärt eftersom hon tog 2 sorters antibiotika och därmed inte skall ha feber, så på torsdag morgon ringde jag vår hjärtsköterska på CSK direkt när de öppnade kl 08.00. Hon skulle kolla med kollegorna och återkomma, efter en stund ringde en barnläkare från CSK upp mig och sa att jag kunde packa väskorna, för vi kommer att bli inlagda igen, hon skulle bara ringa Lund först och kolla om vi skulle köra dit eller in till CSK. Det blev CSK....

Det togs en massa blodprover, gjordes UKG på hjärtat, syresättningen kollades och en lungröntgen togs. Sen fick vi installera oss på ett gammalt välkänt rum på avd 43. Inget av alla undersökningarna visade vad det kunde vara för fel på Klara, så de började ju prata om virus, som ju alla läkare gör när de inte riktigt vet orsaken.... Men det var ju lite konstigt för hon hade inte ett enda annat förkylnings symptom, som snuva, svullen i halsen, hosta eller röd i öronen, BARA feber.

På fredagen hade inte febern försvunnit och nya prover togs, men utan resultat och misstanke om virus kvarstår. Rondande läkare ger mig en liten förhoppning om att kanske få åka hem idag, han skall bara kolla av med överläkaren först. Sen kommer överläkaren och är väl av samma uppfattning, men skall "bara" kolla med Lund först... När han har pratat med Lund återkommer han med helt andra beslut, den antibiotikan Klara tar skall vi sluta med för att se om den "hämmar" orsaken till febern, och därmed måste vi stanna för övervakning om det vänder snabbt....

Antibiotika dosen på fredag kväll hoppas över, så även den på lördag morgon, men inget händer... Febern håller sig på samma nivå mellan 38-38,5, så på lördag eftermiddag får vi hempermision för att återkomma på ronden dagen efter. Natten går bra, och ronden tycker vi kan få hempermision en dag till. På söndag eftermiddag börjar febern stiga och hela natten har hon runt 39,5 och är jätte orolig...

Jag inser ju att vi inte kommer att få mer hempermision, så jag packar övernattningsväskan och åker in. Nya prover tas som visar att CRP (test för att se om man har infektion/inflammation i kroppen,görs via stick i fingret) har stigit och ligger runt 60 (man skall ha under 8), nytt UKG och ny lungröntgen görs, men inget... De sätter in antibiotika intravenöst nu för att få bukt med vad det nu är... Läkarna har INGEN aning om vad det är, och det är ganska läskigt, för de är ju experterna...

På tisdagen togs nytt CRP och det har, trots antibiotika intravenöst var 8:e timme stigit och ligger på 96... Klaras feber ligger stadigt mellan 39,5-40. Läkarna börjar prata om att göra en CT-röntgen för att se om det bildats någon inkapslad bakterie härd i operations området, men en CT-röntgen innebär en sövning, så de vill avvakta ytterligare. Jag gör klart för dem att om det skall sövas med tub, så skall vi till Lund, och de är de helt med på, men tror inte att det skall behövas. Idag pajjar infarten hon får antibiotikan att funaka, så de måste sätta en ny, problemet är bara att Klara är helt sönderstucken på både händer och fötter, så de måste sätta den i huvudet :-( Usch!! Jag tycker det är hemskt när de sticker henne där....Och för att hålla nålen på plats får hon ha en fånig nätmössa, som ser ut som en liten hjälm... På kvällen tas ett nytt CRP prov som visar 134....

När jag vaknar på onsdagen hoppas jag innerligt att det vänt, men Klaras feber ligger på 39,3, så det verkar ju inte sannolikt... CRP visar 159... När ronden kommer och berättar att det bara går åt fel håll och att man nu måste göra en CT-röntgen blir jag helt knäckt... Varför kan inte vår lilla tös få ha lite flyt någon jäkla gång??? Jag har ett rejält bryt och får ringa efter Johan, o en av sköterskorna hämtar kaffe och kakor till mig och sitter hos mig en stund. Hon förstår att det är riktigt tufft för oss just nu, hela denna resa har varit hemsk, så hon kontaktar även vår kurator som kommer och pratar lite med både mig och Johan.

Väntan på den här rötgen blir lååång och informationen på CSK är faktiskt under all kritik, vilket jag har framfört. Man får jaga all information om vad som skall hända och ändå kanske man inte får något svar... Det går inte att jämföra CSK och USIL, de spelar inte i samma division om man säger så. 15.45 är det då äntligen dax, och det har beslutats att man skall försöka bara ge lugnande i första skedet, och det funkar bra mycket för att både jag och Johan är med inne och att det var två underbara människor som jobbade där som verkligen bjöd på sig och sjöng o spexade, så det gick som en dans. Strax efter 17 är vi tillbaka på avdelningen efter att ha fått tillbringa några minuter på uppvaket.

Sen börjar den långa väntan på ett röntgensvar... Vid 20 tiden frågar vi sköterskan när vi kan tänkas få detta, och då meddelar hon att det har hon glömt kolla, men hon skall göra det. Efter ca en halvtimme kommer hon tillbaka och meddelar att svaret kommit och hon har meddelat läkaren, men läkaren blev tvungen att springa iväg för att ta hand om ett akutfall, så det är inte säkert vi får svar idag.... SUCK! En timme senare kommer sköterskan igen och skall ta ett nytt CRP på begäran från läkaren och vid 22.15 kommer hon äntligen och berättar att det inte är någon inkapslad bakteriehärd, SKÖNT!!! men de har hittat orsaken, och det är kraftig lunginflammation, ena lungan säckar lite och vätska i hjärtsäcken. Detta är ju inte alls bra, men nu vet man iaf vad det är och det känns sååå skönt att äntligen får veta!!! Hade det varit en bakteriehärd hade man fått öppna och ta bort, och det hade ju varit mindre kul.... Men det bästa är att CRP som togs på kvällen har sjunkit till 134, och febern har försvunnit, så nu har antibiotikan äntligen verkat!

Natten har varit lite orolig, men det kom vi fram till att man kan ju ha ont av lunginflammation, men det har ju inte märkts tidigare eftersom hon fått alvedon i jämt flöde pga febern och då har ju smärtan oxå försvunnit. CRP fortsätter sjunka och var nere på 83 imorse och febern är helt borta!! Så i eftermiddag bedömdes att hon inte behöver antibiotika intravenöst längre, utan kan ta flytande, så VI HAR FÅTT HEMPERMISION!!!!

Allt detta som vi varit med om känns helt ofattbart!! Vi har varit på sjukhus i 3 veckor.... Jag är helt slutkörd, nerkörd, överkörd... Sammanbrotten lurar runt hörnet hela tiden... Börjar nästan undra hur man lever ett vanligt liv... Läste häromdagen en kommentar från en pappa som oxå har ett litet hjärtebarn "vardag är underskattat!" och det håller jag verkligen med om!! Får väl se när det blir vanligt liv och vardag igen, vi är ju inte utskrivna än, och jag vet inte om vi kommer att få VABBA ett tag framöver eller hur det kommer att funka.

Ikväll har jag och Zack varit på knattefotbollsträning:-) Skönt att komma ut lite, och regnet lyckades hålla sig borta hela den timmen faktiskt.

Imorgon skall vi in på ronden på förmiddagen, får vi fortsatt permis skall hela familjen gå upp på stan och shoppa lite sommarkläder till barnen, det behövs ju verkligen nu i detta underbara väder ;-)

Nu skall jag sova i min egen säng!!!
God natt!
Therése

ÄNTLIGEN HEMMA!!!!

Jo det är sant!!! ÄNTLIGEN är hela familjen hemma igen :-) Kom faktiskt hem redan igår!

Igår morse kom rondande kardiolog och sa de ville göra ett UKG på Klara och se hur hjärtat såg ut och om det ser bra ut får vi permis, TJOHOOO!! Ultraljudet ser mycket bra ut, hjärtat funkar utan anmärkning :-))) så när sköterskorna tagit bort stygnen efter dränen, plockat bort en nål och gett henne lite mediciner, så är vi fria att göra vad vi vill fram till lunch idag. Vi bestämmer först att vi skall sova allihopa på patienthotellet över natten, men efter ett tag börjar vi fundera på att kanske åka hem, det hinner vi ju utan problem och vi har VERKLIGEN hemlängtan!!!

Vi bestämmer oss efter mycket velande att vi SKA åka hem, så jag berättar detta för kardiologen och då tycker hon att det är dumt att vi skall köra ner idag bara för att bli utskrivna, så om natten är lugn och allt funkar behöver vi bara ringa och bli utskrivna per telefon. Hon fixar alla intyg och recept till oss och efter att vi varit en sväng på kirurgimottagningen och gjort en sondering och pratat med kirurgen som skall göra nästa operation kör vi norrut, HEM HEM HEM!

Alla har saknat hemmet, Klara är inget undantag! Hon leker och stojjar när vi kommer hem, äter en hel portion av sin älskade havregröt (de har bara haft fruktgröt på BUS och den har hon ratat) och somnade som klubbad vid 19 och det har ju inte hänt på dessa två veckor, då har hon varit vaken till 22.30..... Övriga i familjen hade fredagsmys på en MÅNDAG ;-) med godis och Scoobydoo film, så MYSIGT!!

Nu är vi utskrivna för allt har gått så bra, så bra :-) Idag har vi fixat o donat lite, handlat för det ekade i kyl & frys här. Klara skall ju äta en del mediciner ett tag framöver, så vi var upp till apoteket i byn och skulle fixa, men tyvärr hade de inte allt vi skulle ha, så vi fick köra in till stan och gå på ett annat apotek, men tji fick vi, de hade inte heller denna antibiotika hemma... Nähä??!? Jag frågade då om de kunde kolla vart jag kunde få fatt på, nja då kunde hon ju bara se på de apotek som ingår i samma kedja som de tillhör, och det är två landsotrshålor 5 mil bort och dit är jag inte intresserad av att köra.... OOOO vad bra det är nu när apoteket blivit privatiserat.... NOT!!! Vi får prova ett annat apotek i stan och här har vi tur, de har hemma, tack och lov!!!

Imorgon skall vi vara hemma hela familjen, Johan har tagit semester. Det blev ju så att jag har fortfarande tillfällig föräldrapenning (VAB) och läkaren som skrev intyget sa att det gäller ju bara en förälder, men "man KAN ju försöka dela på det, men då gäller det att förankra detta noga med försäkringskassan...", vi tänker inte ens försöka, för det är förmodligen Mission impossible..... så Johan skall jobba torsdag, fredag och hela nästa vecka, så får vi se om återbesöket hos hjärtdoktorn nästa vecka resulterar i mer eftervård och mer VAB eller ej.

Det är sååå skönt att vara hemma och det är SÅÅÅ skönt att Klara är som vanligt igen. Det märks inte direkt på henne att hon gått igenom en fruktansvärd pärs, det enda är att hon har mycket mardrömmar, men det är tydligen ganska vanligt efter operation att de bearbetar den i sömnen. Sen är det ju lite besvärligare för oss när vi skall lyfta henne, för vi får inte lyfta henne under armarna nu på några veckor och det är ju lite bökigt när hon inte är en liten bäbis längre ;-)

TACK!!! för allt stjöd, alla kommentarer, tankar och hjälp under denna pärs! Ni är alla GULD värda!!!

Kramar från
Therése

Äntligen avdelning 67!!

Idag har vi äntligen kunnat flytta ner till avdelning 67 igen. Igår kom den stora vändningen och Klara blev mycket bättre!! Vi fick köra runt henne lite på avdelningen och när mormor och morfar som var på eftermiddags fika skulle köra hem fick vi t.om ta Klara i vagnen ner i ljusgården och vinka av dem :-) Men det beslutades ändå att hon skulle stanna på BIVA tills idag, och att jag skulle sova hos henne sista natten på BIVA. Äldsta barnet de har haft på den barn avdelningen skulle jag tro ;-)Kan säga att jag inte sovit många minuter inatt... Händer mycket saker på en intensivvårdsavdelning, HELA tiden...

Så idag har vi tagit farväl av den UNDERBARA personalen på BIVA. Men vi ses ju om någon månad igen när det är dax för nästa och förhoppningsvis den sista operationen... Men jag och Johan tvekar lite om det skall blir lika kämpigt nästa gång som det varit denna... Träffade kirurgen som skall göra den operationen häromdagen och sa till henne att vi kanske skiter i det, men hon tror inte att det kommer att blir lika jobbigt, och det får vi innerligt hoppas!!!

Jag och Johan kom fram till idag att BIVA i Lund är den avdelning där Klara spenderat merparten av all sin sjukhusvistelse sen hon föddes.... När vi låg där då Klara var nyfödd delade hon rum med en liten tjej som då var 8 månader, som Klara är nu, och föräldrarna till denna tjej berättade att hon hade spenderat halva sitt liv på sjukhus, då tyckte vi det lät fruktansvärt, nu är vi där själva.... Tiden går ju ganska fort ändå, trots allt!

Zack har återvänt från byn, allt hade gått bra med övernattningen, de hade så klart inte somnat förrän JÄTTE sent, men det hör ju till när man sover över hos en kompis :-) De vann båda sina fotbollsmatcher stort och han var helnöjd över detta trots att han inte gjorde mål.









Idag är det ju mors dag och jag fick faktiskt en underbar bukett från barnen :-) Farmor och farfar hade hjälpt Zack att handla. Blommor fick vi även från Johans jobb i fredags, en underbar bukett som nu förgyller vårt rum på patienthotellet. Så himla gulligt av Er, tack så hemskt mycket!!!!

Nu är det läggdax, jag o Zack är på hotellet och Johan och Klara på BUS. Nu verkar det iaf som att vi skall få komma hem innan semestern iaf :-)

Go natt!
Therése

Snabbvisit på 67:an

I onsdags möttes vi av en ganska pigg tjej när vi kom upp på BIVA på morgonen, så pigg tyckte personalen att det var dax att flytta ner till avd 67. Tjohoo tyckte vi, men det kändes ändå lite snabbt, hon hade ju inte varit stabil mer än en natt...

Klara och Johan flyttade ner en våning till 67:an på onsdag förmiddag, jag och Zack körde hem till byn en sväng. Hämta kläder, kolla så att huset stod kvar, titta på Nickelodeon som de inte har här ;-) Sen körde vi ner igen på eftermiddagen innan rusningstrafiken.

Klara var gnällig, och inte till freds med något, och så hade det varit hela dagen sa Johan, enl sköterskorna kan det bero på abstinens... Hon har fått ganska tunga "droger" mot smärtan som är opium baserade och därmed beroende framkallande.. Läskigt!! Så det är vad en del av vårtiden är till för, avvänjning...

Jag sov med Klara på avdelningen och natten var lugn. Hon vaknade vid 03.15 och ville ha mat och då meddelade sköterskan att hon kommer och inhalerar vid 04. DET gjorde hon inte, så vid 04.30 fick jag ringa på dem, för då hade Klara det väldigt jobbigt med andningen, och hon fick adrenalin som hjälpte ganska fort. Sen sov vi till 07.

Torsdagen är ingen höjdar dag alls... Klara har det väldigt kämpigt med andningen, det tycker sköterskorna oxå. På eftermiddagen vid 13.30 blir det riktigt illa.... Hon får ingen luft, kämpar så hon är helt dyblöt av svett för att få luft, då kallar sköterskan på läkare som omgående ringer till BIVA, och de lovar att skicka ner en läkare därifrån som träffat Klara tidigare. Klara är likblek, och blå om läpparna... Hon får en inhalation Ventolin, men den har ingen effekt alls mer än att hennes puls stiger till över 200, vilket gör att de inte kan ge henne adrenalin oxå. Läkaren från BIVA kommer och gör bedömningen att hon måste flyttas upp till dem igen, men han måste gå upp och fixa med säng och personal od innan vi kan få flytta upp. Vi har en sköterska på rummet hos oss på rummet hela tiden nu när hon är så dålig. Efter en stund kommer läkaren från avd 67 och tittar till oss igen och det är inte alls bättre med Klara, hon ringer BIVA igen och undrar om de är på väg, annars måste hon nog hjälpa Klara att andas med en ventilator för det är riktigt kämpigt... Det behövdes inte, de kommer om en liten stund meddelas det. Under den lilla stunden får Klara något lugnande, allt blir ju mycket värre när hon har panik och är ledsen över att hon inte kan andas. Och vem hade inte haft panik??? Den gör faktiskt underverk, hon blir mycket bättre, och lite på "lyset", så hon sitter och skojar med sköterkorna och läkaren innan vi kan gå upp till BIVA.

Väl uppe får hon samma sängplats hon lämnade i onsdags, hon får adrenalin nu eftersom pulsen gått ner och det har bra effekt! Vet inte varför de envisas med att använda Ventolin, det har mig veterligt aldrig hjälpt henne..... Hon är så pigg att de inte lägger henne i CPAP än, utan hon får bara befuktad syrgas. Vid 18 tiden börjar adrenalinet och det lugnande släppa och hon får det kämpigt igen, så då åkte CPAP:en på, genast blir hon lugn och avslappnad! Hon har svettats så enormt igen innan de fick på CPAP att de måste byta alla sängkläderna, för de var dyblöta... Stackars lillan!! Vid 20 kopplar de bort CPAP för att det är matdax, för hur dålig hon än varit under dessa dagar, så äter hon som en häst, SJÄLV!!! och det är underbart :-) Hon får mat och inhalationer och är så pigg, så när jag lämnade BIVA 22.40 hade de inte kopplat in CPAP igen :-)

Nu är Johan hos henne i förmiddag, sen skall jag sitta där i eftermiddag/kväll då Johan skall skjutsa hem Zack som skall sova över hos bästisen M inatt för imorgon skall de spela fotbolls match. Han är helt toppad och pratar knappt om något annat just nu :-) Hoppas allt går bra!!

Livet är en berg och dalbana! Det går upp och ner, just nu går det mycket ner... Men Klara är en riktig fighter så det kommer att vända förr eller senare. Jag tror att hon kommer att bli den tuffaste bruden i byn när hon blir stor!!

Glöm inte fredagsmyset ikväll!
Therése

Tisdag = 1 vecka på USIL

Idag är det en vecka sen vi kom hit... Klara ligger fortfarande på BIVA med andningshjälp, men hon är mycket bättre! Klarar sig några timmar i stöten utan CPAP:en, sen får hon ha på den igen och vila sig någon timme, det tar oerhört på hennes krafter när hon andas utan, för hon får ta i för kung och fosterland för att få luft... Hela magen dras in som hon kämpar. Nu när Johan lämnade BIVA innan lunch så skulle hon få sova middag utan CPAP:en, hoppas det går bra!!

Hon fick en ny rumskamrat igår tyvärr.... Sköterskorna har gjort allt vad de kunnat för att det inte skulle komma någon ny i sängen bredvid sen lilla J lämnade BIVA i lördags, men igår gick det inte längre... Då kom lilla C med ambulansflyg från Stockholm och hade ett koppel av följeslagare med sig, och dessutom var lilla bäbisen hungrig o gallskrek och då bara mååste ju Klara oxå sympati skrika.... Hoppas hon inte tycker att hon måste göra det var gång lilla C skriker....

I lördags var Johan och Zack hemma i byn en sväng, Zack skulle på barnkalas hos bästisen M, och det kunde man ju inte missa :-) Johan skulle passa på att lämna lite tvätt och hämta lite nya kläder o lite annat som vi inte fick med oss i kaoset som blev när vi skulle åka. När de kom hem till huset var där redan fullt med folk. Per, Gunilla och Maria var i full färd med att snygga till i vår trädgård, klippa gräs, rensa rabatter, köra bort lite av allt skräp vi fortfarande har på tomten. Inne var svärfar och fixade med vårt badrum och svärmor donade lite och fixade mat till alla arbetarna. Så fint blir det!!! Vet inte hur vi någonsin skall kunna tacka alla som ställt upp och hjälpt oss under tiden sen Klara föddes... Vi är SÅÅÅ tacksamma för ALL hjälp vi fått!!!!





När Johan och Zack var hemma, fick jag sällskap av farbror Jocke, som ville se hur det var med lilla Klara. Hans första kommentar när han kom in till oss på BIVA var "vad tyst här är" och det är det verkligen. Man kan absolut inte tro att det är en intensivvårdsavdelning, man inbillar ju sig att det skall vara spring o stoj o akutsituationer, men det är såå tyst o lugnt i korridorena. När jag pratade med en av sköterskorna om det berättade hon att det är en del av deras policy att det första intrycket skall vara lugnt o tryggt, och det har de verkligen lyckats med!! Det var trevligt att Jocke kom på besök, annars hade jag förmodligen inte gått ifrån BIVA förrän Zack och Johan var tillbaka på kvällen.... Men man behöver komma ut en sväng mitt på dagen oxå!

Idag hade jag och Zack tänkt köra hem en sväng, men lekterapin lockade för mycket, så vi får åka hem en annan dag. Vi har ju inte haft tillgång till lekterapin tidigare när vi varit här pga smittorisker, men nu så får Zack oxå vara med :-) Verkligen ett fint ställe med massor av saker att göra för sjuka barn och deras syskon. Sen vid några tillfällen i veckan ordnar personalen där olika evenemang, sagostunder, bakning, teater mm mm.



Ciao!
Therése

Fortfarande på BIVA

Lilla hjärtat ligger fortfarande i CPAP på BIVA. Hon har blivit något bättre i allmäntillståndet och har lekt lite med Hippo idag, men andningen är fortfarande inte alls bra... Idag har de gett henne Betapred (cotison) och Pulmicort inhalationer (samma som vi ger henne hemma 2 ggr om dagen), så vi får hoppas att det hjälper.

Vi turas om att sitta hos henne, hon är ganska orolig när vi inte är där :-(, men tyvärr går det ju inte att vara där alltid, man måste ju äta ibland och sen får vi ju inte lov att sova på BIVA....

Vi får hoppas att vi får komma ner på avdelning snart, men det vet vi inte alls i nuläget när det kan bli. Vi tar en dag i taget!! Som vanligt!

Tack för alla fina o uppmuntrande kommentarer, de VÄRMER!!!

Ta hand om Er!!
Therése